loppfröken

Den gångna veckan har varit så trög...har saknat energi och inspiration. Tycker att det borde vara tvärtom nu när våren är i antågande! Men jag ser fram emot en ny vecka med nya tag, massor av energi och inspiration såklart!
I onsdags var jag, Emil och min bror på begravning i Vänersborg. Det var en man (Kurt) som vi känt i hela våra liv som förlorat kampen mot cancer i hjärnan. Han blev 64 år.
Han och hans fru var och är fortfarande mina föräldrars bästa vänner och de har träffats regelbundet fast det är ett ganska långt avstånd mellan dem.
De har närvarat vid Julias och Stinas dop och vid vårt bröllop. Jag och min bror har lekt jättemycket med deras barn, Jessica och Mikael, när vi var små.
I bilen på vägen upp konstaterades att jag inte träffat dem (barnen alltså) på 17 år! 
Så resan innebar både ett sorgligt farväl och ett roligt återseende.
De har båda barn som är i våra barns ålder och vi tyckte minsann att vi får börja ses lite oftare än vart 17:e år! Det kändes så naturligt att prata med varandra, som om det var igår vi sågs....
Hade det inte varit för begravningen så hade det kanske gått 17 år till (skamligt nog...) Tänk att döden ändå kan medföra något positivt också, om man nu får uttrycka sig så....
Jag har pratat mycket med barnen angående döden och begravningar i och med detta. Dagen efter begravningen hittade jag en bild på Kurt som jag visade för dem och frågade om de kände igen honom. Då tittade Stina allvarligt på mig och sa; "Var det han som låg i lådan?". 
Barn har en underbar förmåga att göra saker och ting så okomplicerade...eller hur?